- Den första delen tar upp några avgörande ögonblick i min process samt hur jag tänkte kring min gestaltningsredovisning
- Den andra delen handlar om gestaltningsprojektet sett från ett konstnärligt perspektiv, vad som inspirerat mig samt vad jag kommit fram till genom att arbeta med olika verktyg
- Den tredje delen kopplar jag min gestaltning till min kommande roll som bildlärare
Det blir lite mycket text så jag lättar upp ibland med några bilder.
Normalt
Del I: Process, handledning och redovisning
Direkt efter den första genomgången som vi hade om gestaltningsprojektet kände jag mig väldigt inspirerad och förväntansfull. Det talades om multimodalitet, normkritik, konstnärligt kunskapande och framför allt: att arbeta i process. Trots att jag gick estetiska programmet med inriktningen konst och form så har jag aldrig tidigare jobbat på liknande sätt. Snarare har målet alltid varit det primära, produkten i centrum. Så det är kanske inte så konstigt att jag skrev projektskissen med en dold agenda, jag hade egentligen redan en färdig produkt som jag siktade mot. Normal, normer och vanlighet är som bekant ämnet för mitt gestaltningsprojekt. När jag skrev på projektskissen hade jag en tydlig bild av hur min redovisning skulle bli, samt vad som jag skulle ha kommit fram till. Grunden på mitt skapande skulle vara en staty i papair mache, bestående av bilder som jag på något sätt skulle koppla till hur en enligt mig är normal. Men efter den första handledningen så kände jag att jag verkligen var helt fel ute. När det var min tur att berätta hur lång jag kommit och vart jag var på väg kände jag mig helt tom.
De flesta som gick ifrån handledningen verkade glada, inspirerade och fulla av idéer, men jag kände ingenting. Kunde inte äta lunch för jag kände mig helt tom. Kunde inte äta middag för jag blev inte av med känslan av tomhet. Sedan kunde jag inte somna eftersom jag var så hungrig. Gestaltningsprojektet kunde inte ha börjat värre.
Men sen hände någonting. Jag vaknade dagen därpå med en helt annan känsla. Friare, öppnare i sinnet. Det var som om alla konkreta tankar och idéer om hur min slutprodukt exakt skulle bli tog ut varandra. Kvar fanns, när jag vaknade, ett blankt papper och någonstans att starta: norm och normal var temat så jag åkte till det vanligaste jag visste. Stora torget i Borås.
Hur jag sedan kom framåt i min process föll sig hela tiden naturligt. De första veckorna var jag helt enkelt runt och samlade in olika upplevelser. Jag dokumenterade med olika verktyg, främst genom fotografering men också genom skisser och collages. Det sista var något som jag verkligen fann inspirerande, mer om detta i nästa del.
Handledningen har fungerat väldigt bra och förmodligen lika inspirerande som det var tänkt. Var och en har fått presentera hur långt de kommit, och det har varit väldigt kul att se hur långt alla andra kommit. Samtidigt så har det fungerat som ett bra sätt att själv reflektera över vad en egentligen har sysslat med, och hur en ska komma vidare.
Redovisningsveckan var det mest givande med hela projektet! Det var otroligt inspirerande att höra vad alla gjort, men eftersom jag redovisade först på fredag så hade jag min redovisning i bakhuvudet hela tiden.
När det väl var min tur så kändes det inte så himla nervöst faktiskt. Vi hade skapat en väldigt bra känsla i gruppen och det var nog också därför som jag tyckte att min redovisning gick riktigt bra. Roligast var att jag fick in en liten Andy Kaufman-referens. När han i det klassiska uppträdandet ska imitera Elvis Presley så använder han sig av samma musikklipp som jag hade när jag skulle skapa stämning inför att jag skulle visa upp min tavla.
En herre i vårsolen i Borås. Mycket vanligt.
Hur jag sedan kom framåt i min process föll sig hela tiden naturligt. De första veckorna var jag helt enkelt runt och samlade in olika upplevelser. Jag dokumenterade med olika verktyg, främst genom fotografering men också genom skisser och collages. Det sista var något som jag verkligen fann inspirerande, mer om detta i nästa del.
Handledningen har fungerat väldigt bra och förmodligen lika inspirerande som det var tänkt. Var och en har fått presentera hur långt de kommit, och det har varit väldigt kul att se hur långt alla andra kommit. Samtidigt så har det fungerat som ett bra sätt att själv reflektera över vad en egentligen har sysslat med, och hur en ska komma vidare.
Redovisningsveckan var det mest givande med hela projektet! Det var otroligt inspirerande att höra vad alla gjort, men eftersom jag redovisade först på fredag så hade jag min redovisning i bakhuvudet hela tiden.
När det väl var min tur så kändes det inte så himla nervöst faktiskt. Vi hade skapat en väldigt bra känsla i gruppen och det var nog också därför som jag tyckte att min redovisning gick riktigt bra. Roligast var att jag fick in en liten Andy Kaufman-referens. När han i det klassiska uppträdandet ska imitera Elvis Presley så använder han sig av samma musikklipp som jag hade när jag skulle skapa stämning inför att jag skulle visa upp min tavla.
Andy Kaufman som Elvis. Fantastiskt rent ut sagt.
Del II: Gestaltningsprojektet ur ett konstnärligt perspektiv
Mina konstnärliga ambitioner inför detta gestaltningsprojekt var näst intill obefintliga. Tvärtom så kände jag mig nervös att behöva vissa upp något inför slutredovisningen. Därför tycker jag att jag har kommit förvånansvärt långt i mitt eget konstnärsskapande. Och jag har aldrig tidigare skapat med sån glädje. Jag blev faktiskt förvånad över hur mycket tid som jag lagt ner på olika skapelser.
Vändpunkten för mig rent konstnärligt tror jag var när jag satte mig och började klippa ut artiklar ur Allerstidningar. Många, många, många timmar satt jag och klippte och klistrade. Jag kände direkt att detta var min grej. Efter jag gjort två bilder som jag blivit ganska nöjd med, tog jag ett steg tillbaka för att fundera hur jag skulle kunna utveckla detta. Jag sökte mycket på nätet för att försöka hitta någon konstnär som kunde ge mig inspiration, men det var lättare sagt en gjort. Istället gick jag tillbaka till mina egna foton som jag tagit, självklart skulle jag använda mig av dessa.
Ett foto som jag fastnade för var egentligen verkligen inget märkvärdigt. Eller ens vidare bra. Snarare tycker jag att det på riktigt fångat det normala som jag under dessa veckor hela tiden försökt att hitta. Det var en bild som egentligen inte var tagen som en del i gestaltningsprojektet. En så kallad selfie av mig själv när jag går genom stadsparken i Borås. Jag valde att framkalla jättemånga bilder av just denna för att sätta ihop det till någon form av collages. När jag sedan fick bilderna började jag pussla lite för att känna hur bilden bäst skulle fungera. Två olika nyanser, 24 bilder i svartvitt och en enda i färg. En halvtimmes klistrande senare så var bilden färdig.
Flera andra bilder som jag tagit började jag också att klippa och klistra med. På dessa valde jag att också rita en förlängning av bilderna. Resultatet blev jag faktiskt ganska nöjd med. Detta är något som jag tveklöst kommer att fortsätta med. Det är fantastiskt roligt att jag hittat något som passar mig så bra.
Höjdpunkten på hela gestaltningsprojektet var ändå när Stina, en klasskamrat, frågade om hon kunde få köpa en tavla. Att någon faktiskt vill ha det som jag gjort gjorde mig alldeles varm inombords.
Vändpunkten för mig rent konstnärligt tror jag var när jag satte mig och började klippa ut artiklar ur Allerstidningar. Många, många, många timmar satt jag och klippte och klistrade. Jag kände direkt att detta var min grej. Efter jag gjort två bilder som jag blivit ganska nöjd med, tog jag ett steg tillbaka för att fundera hur jag skulle kunna utveckla detta. Jag sökte mycket på nätet för att försöka hitta någon konstnär som kunde ge mig inspiration, men det var lättare sagt en gjort. Istället gick jag tillbaka till mina egna foton som jag tagit, självklart skulle jag använda mig av dessa.
Ett foto som jag fastnade för var egentligen verkligen inget märkvärdigt. Eller ens vidare bra. Snarare tycker jag att det på riktigt fångat det normala som jag under dessa veckor hela tiden försökt att hitta. Det var en bild som egentligen inte var tagen som en del i gestaltningsprojektet. En så kallad selfie av mig själv när jag går genom stadsparken i Borås. Jag valde att framkalla jättemånga bilder av just denna för att sätta ihop det till någon form av collages. När jag sedan fick bilderna började jag pussla lite för att känna hur bilden bäst skulle fungera. Två olika nyanser, 24 bilder i svartvitt och en enda i färg. En halvtimmes klistrande senare så var bilden färdig.
Flera andra bilder som jag tagit började jag också att klippa och klistra med. På dessa valde jag att också rita en förlängning av bilderna. Resultatet blev jag faktiskt ganska nöjd med. Detta är något som jag tveklöst kommer att fortsätta med. Det är fantastiskt roligt att jag hittat något som passar mig så bra.
Höjdpunkten på hela gestaltningsprojektet var ändå när Stina, en klasskamrat, frågade om hon kunde få köpa en tavla. Att någon faktiskt vill ha det som jag gjort gjorde mig alldeles varm inombords.
Jag var på trav också. Mycket normalt.
Del III: Gestaltningsprojektet och kommande rollen som bildlärare
Innan jag började den här terminen hade jag en ganska tydligt bild av hur jag skulle bli som bildlärare. Jag skulle sitta längst fram och kanske skissa på något. Mina elever skulle rita något som jag lärt dem under en genomgång i början av lektionen. Sedan skulle vi hänga upp det färdiga resultatet någonstans. Och alla skulle tycka att det blev jättefina teckningar, och teckningarna skulle dessutom gärna likna varandra. En skulle kunna säga att det inte är riktigt så som jag ser på min kommande roll som bildlärare idag.
Genom detta gestaltningsprojekt har jag funderat väldigt mycket på hur jag kan ta med denna upplevelse och översätta den till hur jag själv ska agera som bildlärare. Mellanstadiet kommer att vara min plattform, och jag tror inte att just gestaltningsprojektet kan direktöversättas utan bör i så fall anpassas till deras nivå. Vad som jag mest tar med mig efter att ha varit i gestaltningsprojektet i fyra veckor är ett nytt sätt att tänka. Det behöver inte alltid vara det färdiga resultatet som är det viktigaste. Nog finns det mål och mening i vår färd- men det är vägen som är mödan värd.
Genom detta gestaltningsprojekt har jag funderat väldigt mycket på hur jag kan ta med denna upplevelse och översätta den till hur jag själv ska agera som bildlärare. Mellanstadiet kommer att vara min plattform, och jag tror inte att just gestaltningsprojektet kan direktöversättas utan bör i så fall anpassas till deras nivå. Vad som jag mest tar med mig efter att ha varit i gestaltningsprojektet i fyra veckor är ett nytt sätt att tänka. Det behöver inte alltid vara det färdiga resultatet som är det viktigaste. Nog finns det mål och mening i vår färd- men det är vägen som är mödan värd.
Norm och normal är något som tas upp i Lgr 11. Jag kan egentligen inte komma på ett bättre ämne att arbeta kring frågor runt värdegrunden än i bildämnet. Med rätt verktyg så är jag övertygad att jag kan få elever att tänka runt och ifrågasätta normer som det patriarkala samhället har skapat.
