Avslutande blogginlägg

Då verkar det inte bättre än att denna härliga termin faktiskt är slut. Nästan. Mitt sista bidrag för den här gången blir det här lilla avslutande inlägget. Egentligen skulle den väl ha postats för en vecka sedan, men det har väl varit lite den röda tråden i den här bloggen.

Denna termin har iallafall varit enormt givande. Jag har tagit upp mitt tecknande igen. Många år sedan jag ritade eller tecknade någonting, nu gör jag det näst intill dagligen. Har fått en rad idéer om hur jag kan arbeta när jag väl är färdig bildlärare. Lärt mig mycket om bedömning och betygskriterier. Lektionerna med Magnus var oerhört inspirerande och lärorika. En rad workshops har vi också hunnit med. 

Vill också rikta ett tack till alla som gjort denna termin till den bästa terminen jag haft på ett universitet. Härliga klasskamrater, många som jag förhoppningsvis kommer umgås mycket med under nästkommande terminer. Många bra lärare och föreläsare har vi haft, Peter och Magnus för att nämna några. Och inte minst Catharina som varit en positiv, inspirerande och uppmuntrande förebild. Tack alla!

De sista veckorna i skolan blev lite annorlunda. Jag har haft någon konstig feber som kommit och gått för att sedan komma tillbaka igen. Väldigt tråkigt att missa sista samlingarna med klassen men det har jag ju inte kunnat styra över. Slutarbetet blev iallafall till slut färdigt och jag tycker det blev rätt så bra.

Jag avslutar det här inlägget med några bilder. Vi har ju haft en uppgift som inte fått så mycket plats i min blogg hittills. Varje dag skulle vi teckna, eller skapa något under temat konflikt. Jag har valt ut några av mina favoritbilder och skrivit lite hur de kom till. 

(BILDER KOMMER IMORGON...)

En liten uppdatering + boktips!

Efter gestaltningsarbetet gick liksom luften lite ur mig när det gäller uppdateringarna på denna blogg. Men hade jag skrivit ett enda ord varje gång jag tänkt att jag borde skriva något så skulle jag har varit miljonär idag.

För att den här texten också ska bli läsbar så har jag lagt in några fina bilder.

Mina härliga porslinshundar, samt hur de ser ut när jag målar dem ï vattenfärg.

Strunt samma, en liten uppdatering utlovades och en liten uppdatering kommer! Nu har vi på allvar börjat gå in i teorin. Tråkigt kanske någon skulle säga, men det tycker jag verkligen inte. Denna terminen har sannerligen gått väldigt fort. Och jag känner att varje moment också givit något inför min framtid som (bild)lärare. Nu har det äntligen blivit dags att gräva ner sig i hur jag i framtiden egentligen kommer att arbeta. Hur det ska gå med bedömning, och vad ska en egentligen göra på lektionerna?

Ju mer jag läser i kursplanen i bild, men de centrala innehållen samt kunskapskraven, desto mer frågande känner jag mig. Ibland tycker jag att allt bara känns löjligt vagt, fast när jag läser samma stycke några timmar senare så känns det snarare begränsande. Jag har i alla fall redan nu börjat samla på lektioner, eller snarare lektionsidéer, som jag kan ha med mig när jag en gång kommer gå ut. Oftast känns det så lång fram, men idag har det känt extra påtagligt. Det faktum att jag faktiskt ganska snart kommer att vara lärare.

Inför den här terminen så har jag känt mig lite kluven inför bild som ämne. Med facit i hand kan jag säga att jag varit så fast, så inne i "fint eller fult"- logiken att jag inte kunnat se något annat. Jag hade egentligen ingen aning om hur en skulle bedöma bild, men skulle jag gissat skulle jag såklart gått på samma kriterier som jag upplevt att alla mina bildlärare gått efter: fint- eller fult.

Inför den här terminen så var jag egentligen mest nervös inför mina egna förmågor, inom det som jag tidigare såg som bildämnet. Det vill säga, kunde jag ens måla/teckna/skissa fint? För nog måste väl en bildlärare kunna skapa konst?

Men vad sjutton är konst? Vem är mina lärare att kunna värdera huruvida jag kan skapa konst? Snarare måste de väl gå på någonting annat, det måste finnas något annat som styr deras bedömning av mig? Givetvis är det så det fungerar. En måste såklart inte som bildlärare vara någon som är bäst i världen på att skapa konst.

Resultatet av två mycket lyckade lektioner.

I tisdags så hade vi en mycket givande dag där presenterade olika lektionsplaneringar. Vi hade jobbar i grupp med dessa planeringar och varje grupp hade fått ett specifikt ämne att arbeta kring. Våran grupp hade tilldelats konstruktion. Något som jag till en första början var ganska nöjd med. Men som alltid i grupparbeten så handlar det till ganska stor del om att förhandla, och sedan gemensamt komma fram till något. En skulle kunna säga att vi i våra grupp hade lite för stora pretentioner. Vi ville så enorm mycket, vilket resulterade i att vi helt enkelt försökte få med för mycket.

Vårat gemensamma collage, samt ett monster och en hare som jag inte alls varit med och skapat. Tyckte bara att de passade så fint ihop.



Själva redovisningen gick ut på att vi skulle låta klassen agera skolklass, dvs agera som testklass. Och faktum är att jag kände en viss oro redan innan vi skulle börja. När vi väl satte igång, och började förklara de allt för avancerade övningarna och uppgifterna så fick jag en stor klump i magen. Vårt första misstag var att vi inte hade prövat övningarna själva. Till och med jag, som varit med och tagit fram uppgifterna, kände att instruktionerna var minst sagt bristfälliga. Fast det viktigaste som vi enligt mig glömde var helt enkelt eleverna. Vi hade kollat igenom målen från Lgr11 och förberett allt in i minsta detalj, men helt glömt av de som vi skapat lektionen åt. Det tycker jag var en väldigt viktig lärdom som jag tar med mig. Efter vår redovisning så hade vi ett skönt och avslappnat samtal där vi fick förklara och fundera kring hur vi egentligen lagt upp vår lektionsplanering. Det kändes väldigt positivt att varje grupp fick så pass mycket tid så alla fick komma till tals.

De övriga grupperna arbetade med teckning, modellering, måleri och collage och det var verkligen imponerande att se vilka härliga idéer som alla hade. Dessutom så är det alltid uppfriskande att vara på andra sidan av lärandet. En lektionsplanering handlar ju i mångt och mycket om hur eleverna egentligen uppfattar situationen.

En mycket normal äldre man, snart i ett collage nära dig.

Efter grupparbetet var det dags att börja skriva på våra egna pedagogiska slutarbeten. Också en form av lektionsplanering. Skrivkrampen i veckan har varit enorm. Jag har inte kunnat skriva ett vettigt ord. Fyra eller fem olika utkast har jag börjat på men ingen kändes vettigt. Istället kände jag att jag behövde göra något helt annat, så då gjorde jag det. Jag satte mig helt enkelt tillbaka i situationen som elev och började ge mig en massa skapande uppgifter. Väldigt snart så började kom jag också tillbaka dit där gestaltningsarbetet slutade. Jag har alltså gått runt och tagit massa kort på "normala" och "vanliga" människor och skickat in dessa bilder för framkallning, och jag har redan börjat skissa på hur dessa bilder ska bli till collage. Genast så fick jag också massa idéer om hur jag kan använda mig att dessa uppgifter i min egen lektionsplanering. Nu har jag satt mig ner för att åter läsa igenom litteraturen med lite andra ögon. Jag tror faktiskt att jag kommer kunna få ihop den här lektionsplaneringen till något ganska så bra.

BOKTIPS:

Av en händelse sprang jag på denna härliga bok hos en bekant, rekommenderas varm! Nyutgiven från i år, jag tror den skulle passa jättebra på mellanstadiet. Tydliga och roliga bilder och enkel text som förklarar olika konstverk, stilar och konstnärer. Rekommenderas!

 

Slutreflektion gestaltningsprojekt

Under fyra veckor så har jag arbetat i ett gestaltningsprojekt. Här kommer en sammanfattande slutreflektion om vad jag tar med mig ifrån detta. Jag har valt att dela upp denna slutreflektion i tre delar:

• Den första delen tar upp några avgörande ögonblick i min process samt hur jag tänkte kring min gestaltningsredovisning
• Den andra delen handlar om gestaltningsprojektet sett från ett konstnärligt perspektiv, vad som inspirerat mig samt vad jag kommit fram till genom att arbeta med olika verktyg
• Den tredje delen kopplar jag min gestaltning till min kommande roll som bildlärare

Det blir lite mycket text så jag lättar upp ibland med några bilder.

Normalt

Del I: Process, handledning och redovisning

Direkt efter den första genomgången som vi hade om gestaltningsprojektet kände jag mig väldigt inspirerad och förväntansfull. Det talades om multimodalitet, normkritik, konstnärligt kunskapande och framför allt: att arbeta i process. Trots att jag gick estetiska programmet med inriktningen konst och form så har jag aldrig tidigare jobbat på liknande sätt. Snarare har målet alltid varit det primära, produkten i centrum. Så det är kanske inte så konstigt att jag skrev projektskissen med en dold agenda, jag hade egentligen redan en färdig produkt som jag siktade mot.

Normal, normer och vanlighet är som bekant ämnet för mitt gestaltningsprojekt. När jag skrev på projektskissen hade jag en tydlig bild av hur min redovisning skulle bli, samt vad som jag skulle ha kommit fram till. Grunden på mitt skapande skulle vara en staty i papair mache, bestående av bilder som jag på något sätt skulle koppla till hur en enligt mig är normal. Men efter den första handledningen så kände jag att jag verkligen var helt fel ute. När det var min tur att berätta hur lång jag kommit och vart jag var på väg kände jag mig helt tom.

De flesta som gick ifrån handledningen verkade glada, inspirerade och fulla av idéer, men jag kände ingenting. Kunde inte äta lunch för jag kände mig helt tom. Kunde inte äta middag för jag blev inte av med känslan av tomhet. Sedan kunde jag inte somna eftersom jag var så hungrig. Gestaltningsprojektet kunde inte ha börjat värre.

Men sen hände någonting. Jag vaknade dagen därpå med en helt annan känsla. Friare, öppnare i sinnet. Det var som om alla konkreta tankar och idéer om hur min slutprodukt exakt skulle bli tog ut varandra. Kvar fanns, när jag vaknade, ett blankt papper och någonstans att starta: norm och normal var temat så jag åkte till det vanligaste jag visste. Stora torget i Borås.

En herre i vårsolen i Borås. Mycket vanligt.

Hur jag sedan kom framåt i min process föll sig hela tiden naturligt. De första veckorna var jag helt enkelt runt och samlade in olika upplevelser. Jag dokumenterade med olika verktyg, främst genom fotografering men också genom skisser och collages. Det sista var något som jag verkligen fann inspirerande, mer om detta i nästa del.

Handledningen har fungerat väldigt bra och förmodligen lika inspirerande som det var tänkt. Var och en har fått presentera hur långt de kommit, och det har varit väldigt kul att se hur långt alla andra kommit. Samtidigt så har det fungerat som ett bra sätt att själv reflektera över vad en egentligen har sysslat med, och hur en ska komma vidare.

Redovisningsveckan var det mest givande med hela projektet! Det var otroligt inspirerande att höra vad alla gjort, men eftersom jag redovisade först på fredag så hade jag min redovisning i bakhuvudet hela tiden.

När det väl var min tur så kändes det inte så himla nervöst faktiskt. Vi hade skapat en väldigt bra känsla i gruppen och det var nog också därför som jag tyckte att min redovisning gick riktigt bra. Roligast var att jag fick in en liten Andy Kaufman-referens. När han i det klassiska uppträdandet ska imitera Elvis Presley så använder han sig av samma musikklipp som jag hade när jag skulle skapa stämning inför att jag skulle visa upp min tavla.

Andy Kaufman som Elvis. Fantastiskt rent ut sagt.

Del II: Gestaltningsprojektet ur ett konstnärligt perspektiv

Mina konstnärliga ambitioner inför detta gestaltningsprojekt var näst intill obefintliga. Tvärtom så kände jag mig nervös att behöva vissa upp något inför slutredovisningen. Därför tycker jag att jag har kommit förvånansvärt långt i mitt eget konstnärsskapande. Och jag har aldrig tidigare skapat med sån glädje. Jag blev faktiskt förvånad över hur mycket tid som jag lagt ner på olika skapelser.

Vändpunkten för mig rent konstnärligt tror jag var när jag satte mig och började klippa ut artiklar ur Allerstidningar. Många, många, många timmar satt jag och klippte och klistrade. Jag kände direkt att detta var min grej. Efter jag gjort två bilder som jag blivit ganska nöjd med, tog jag ett steg tillbaka för att fundera hur jag skulle kunna utveckla detta. Jag sökte mycket på nätet för att försöka hitta någon konstnär som kunde ge mig inspiration, men det var lättare sagt en gjort. Istället gick jag tillbaka till mina egna foton som jag tagit, självklart skulle jag använda mig av dessa.

Ett foto som jag fastnade för var egentligen verkligen inget märkvärdigt. Eller ens vidare bra. Snarare tycker jag att det på riktigt fångat det normala som jag under dessa veckor hela tiden försökt att hitta. Det var en bild som egentligen inte var tagen som en del i gestaltningsprojektet. En så kallad selfie av mig själv när jag går genom stadsparken i Borås. Jag valde att framkalla jättemånga bilder av just denna för att sätta ihop det till någon form av collages. När jag sedan fick bilderna började jag pussla lite för att känna hur bilden bäst skulle fungera. Två olika nyanser, 24 bilder i svartvitt och en enda i färg. En halvtimmes klistrande senare så var bilden färdig.

Flera andra bilder som jag tagit började jag också att klippa och klistra med. På dessa valde jag att också rita en förlängning av bilderna. Resultatet blev jag faktiskt ganska nöjd med. Detta är något som jag tveklöst kommer att fortsätta med. Det är fantastiskt roligt att jag hittat något som passar mig så bra.

Höjdpunkten på hela gestaltningsprojektet var ändå när Stina, en klasskamrat, frågade om hon kunde få köpa en tavla. Att någon faktiskt vill ha det som jag gjort gjorde mig alldeles varm inombords.

 

Jag var på trav också. Mycket normalt.

Del III: Gestaltningsprojektet och kommande rollen som bildlärare

Innan jag började den här terminen hade jag en ganska tydligt bild av hur jag skulle bli som bildlärare. Jag skulle sitta längst fram och kanske skissa på något. Mina elever skulle rita något som jag lärt dem under en genomgång i början av lektionen. Sedan skulle vi hänga upp det färdiga resultatet någonstans. Och alla skulle tycka att det blev jättefina teckningar, och teckningarna skulle dessutom gärna likna varandra. En skulle kunna säga att det inte är riktigt så som jag ser på min kommande roll som bildlärare idag.

Genom detta gestaltningsprojekt har jag funderat väldigt mycket på hur jag kan ta med denna upplevelse och översätta den till hur jag själv ska agera som bildlärare. Mellanstadiet kommer att vara min plattform, och jag tror inte att just gestaltningsprojektet kan direktöversättas utan bör i så fall anpassas till deras nivå. Vad som jag mest tar med mig efter att ha varit i gestaltningsprojektet i fyra veckor är ett nytt sätt att tänka. Det behöver inte alltid vara det färdiga resultatet som är det viktigaste. Nog finns det mål och mening i vår färd- men det är vägen som är mödan värd.

Norm och normal är något som tas upp i Lgr 11. Jag kan egentligen inte komma på ett bättre ämne att arbeta kring frågor runt värdegrunden än i bildämnet. Med rätt verktyg så är jag övertygad att jag kan få elever att tänka runt och ifrågasätta normer som det patriarkala samhället har skapat.

REDOVISNING

En helt vanlig/normal projektredovisning

"Men om den här personen gör så varje dag så blir det ju normalt.

Fast ändå inte normalt."

Normalt enligt Allers 

Vad har jag kommit fram till?

Gestaltningsprojekt- Andra veckan

Plötsligt har två veckor av projekttiden gått, tiden går fort och här skulle jag skriva ett skämt som involverade sommartid men jag får inte ihop det.

Även denna vecka inleddes med handledning i halvklass, och precis som förra veckan blev det lite stressigt. Från början var det uträknat att alla skulle ha runt 15-20 minuter var, men när det var tjugo minuter kvar så var vi tre som ännu inte hade redovisat. Kollade på klockan och räknade hur många som var kvar oskäligt många gånger. Nästa vecka ska jag verkligen försöka strunta i det. Det är inte min uppgift att hålla reda på. Dessutom så löser det sig alltid ändå. 

Efter första veckans handledning var jag yr och lätt illamående, denna veckan kändes helt annorlunda. Istället gick jag ut från handledningen bubblande av idéer, nästan lite för många. Det är väldigt inspirerande att höra om andras projekt och det är lätt att inspireras till den grad att en helt enkelt vill ta en massa idéer. 

Norm och normal är temat på min gestaltning. Om hur folk som är som folk är mest är. Vad som är vanligt. Under första vecka så försökte jag fånga normala människor och företeelser på bild i världens vanligaste stad, Borås. Denna vecka har jag gått på djupet på världens vanligaste veckotidning, Allers. Om du inte vet vad Allers är, beror det förmodligen på att du inte har några mor- eller farföräldrar. Eller att du hatar korsord. Eller båda delarna. Oavsätt anledning så kan du läsa mer om Allers här. 

Jag har iallafall gått på djupet på Allers. Läst runt tjugo nummer. Resultatet blev två collages som beskriver exakt vad Allers handlar om. 

Allers presenterar: NORMAL I

Bilden och bildtext hängde ihop från början. Reportaget handlar om en pappa som ibland snor från och döttrarnas nagellack. Det hela är så bisart att det tillslut blir väldigt- normalt.

Allers presenterar: NORMAL II

Bild och bildtext har inget med varandra att göra. Men glada vithåriga, och framförallt vithyade människor är utgör nästan hela tidningen. Och olyckor som i slutändan leder till något, om inte bra, så iallafall- normalt. 

Under en kall eftermiddag fann jag mig på en trafikfärja. Den trafikerar mellan Lilla Varholmen och Hönö. Jag hade råkat åka alldeles för långt och skulle egentligen bara vända hem igen. Men så såg jag de där brandgula stora båtarna. Som bara åker fram- och tillbaka. Hela dagarna. Hoppade på och åkte fem turer. Befann mig hela tiden i passagerarutrymmet. Ensam. Det var en väldigt konstig 

känsla. Världens konstigaste passagerarutrymme. Ändå- väldigt vanligt. 

Det har blivit mycket TV-tittande i veckan, har gått igenom en ny serie som precis släppts på Netflix, Bloodline heter den. Otroligt bra skådisar och story, allt kretsar kring en familj i Florida och deras hemligheter. Väldigt välgjord och den fick mig att fundera mycket på allt som påverkar oss till att bli dom som vi blir. 13 avsnitt, rekommenderas varmt. 

Världens bästa tv-serieslut är ändå tveklöst Six feet under. Har du inte sett serien så undvik länken nedan. Se serien först, mycket bra. 

Inför nästa vecka  har jag en väldigt rolig idé!  Jag ska göra en intervju med mig själv som treåring. Vad tänker en treåring om framtiden? Vad är viktigt för en treåring? Några av mina bästa vänner har en son som av en händelse fyller tre år väldigt snart. Blond och glad och med världens bästa föräldrar, men samtidigt osäker och rädd för väldigt mycket. Precis så som jag var som barn. Dessutom så fyller vi år på samma dag, 31:e mars. Så på onsdag ska jag träffa honom och fråga honom om hur han ser på framtiden. 

Gestaltningsprojekt: Första veckan

Då var vi äntligen igång!

Veckan skulle inledas med en handledning i halvklass. I tur och ordning skulle vi presentera vår projektplan inför de andra för att sedan få respons samt uppslag till hur vi skulle kunna gå vidare. Innan vi träffades mötte jag upp med en klasskamrat för att diskutera och ventilera lite idéer. Jag var inte ensam om att inte ha nån speciell plan på hur jag skulle gå vidare, men samtidigt så kändes det väldigt bra att både få och ge respons. Om en är ensam med sina tankar känns de oftast ännu mer konstiga och svävande, men bara genom att säga dom högt så blir de oftast mer relevanta.

Så inför handledningen så kändes min projektsskiss faktiskt inte så dålig. Jag kände att jag hade något att prata om, och jag tänkte att jag bara startar på någon punkt så kan jag sen snabbt komma vidare. Men ju längre handledningen gick, desto tommare kändes min skiss. En efter en så presenterade mina klasskamrater sina idéer, samtidigt som min inspiration liksom bara rann ur mig. När det slutligen blev min tur, hade jag nästan inget att säga. Svamlade något om "normal", "vanligt folk" och "podcast".

Jag kände mig helt tom när jag gick från skolan. Tom och yr. Det kändes som om idéerna, eller snarare bristen på idéer, snurrade runt inom mig. Kvällen gick åt till att inte äta. Jag kände mig för yr för att äta och undrade om jag inte höll på att bli sjuk.

Så blev det tisdag. Jag vaknade med en helt annan känsla. Alla idéer som tidigare snurrat tomma runt mig började istället bli till möjligheter. Jag måste utgå från mig. Vanligt folk, men vem är vanlig? Och vad är vanligt? Sedan länge var det bestämt att jag skulle tatuera mig på tisdag kväll. Bestämde mig för att åka tidigt till Borås, där min tatuerare bor, för att börja dokumentera vad som för mig är vanligt. Eller ovanligt för den delen. Och fundera på varför jag tycker detta.

Runt två hundra bilder tog jag. Sedan valde jag ut dessa tre:

.

Onsdagen gjorde jag samma sak. Funderade kring normalitet och vanlighet, vilket tog mig till Ikea. Och en pizzeria. Tog väldigt många bilder, och valde dessa två:

Torsdagen blev förvirrad. Hade tänk jag skulle börja med ett stort collage, började med det satt väldigt länge blev arg och frustrerad så jag gjorde sönder allt, slängde det i en påse som jag sprang ner och kastade. Ångrade mig. Blev sur. Förbannad. Varför skulle jag kasta påsen? Hur tänkte jag där? 

På fredagen åkte jag och mamma och massa syskon för att tömma min mormors lägenhet. Hon är gammal och dement och kan inte längre bo själv. Tömningen gick bra men det var hemskt. 46 år har mormor bott i denna lägenhet. Två timmar tog det att tömma den. Det viktigaste har hon med sig till äldreboendet. Mycket annat kommer vi skänka bort. Resten, det som inte riktigt går att skänka efter som det liksom saknar värde, la vi på en sopkärra. Påsarna var väldigt blåa. 

Veckans tyngsta bild.

På vägen hem fick jag en väldigt rolig idé till ett Assignment åt mig själv. Bland mormors saker hittade jag ett oläst exempel av Expressen från den 1:a mars 1986. Tänk om jag skulle sätta mig på en spårvagn, åka runt och läsa ur denna tidning? Skulle någon ens reagera? Är folk så inne i sitt så de 

inte skulle märka något? Kommer någon att fråga mig om Palme har dött? Frågorna är många och framförallt roliga och intressanta. 

Har gjort mycket annat i veckan också. Känns lite som om jag haft gestaltningsprojektet i bakhuvudet hela tiden. När jag fotade människor, lite grann i smyg men på allmän plats, började jag fundera mycket på det här med etik och bilder. Google skickade mig mellan massa pressetiska webbsidor men jag kan inte säga att jag blev så mycket klokare av detta. 

Något som jag däremot varit dålig på är att ha koll på mina klasskamraters projekt. Har varit inne på några bloggar och så, men utan att kommentera. Utlovar bättring inför kommande veckor.

Avslutar detta inlägg med en rekommendation av ett trevligt museum: Hallands kulturhistoriska museum i Varberg. Skickar dock med en varning: om du varit där som barn så finns det en stor risk att allt ("fästningen" är inte värd namnet...) ser väldigt mycket mindre ut nu. 

Bilden till vänster är alltså Bockstensmannens hjärna. I en burk. Som låg strax brevid honom. Inget konstigt med det. 

Gestaltningsprojekt: Introduktion

Tisdag den 3:e mars. Introduktion av gestaltningsprojekt.

Nu skulle vi äntligen få svar på allt som vi funderat kring hur det här med gestaltningsarbetet kommer att fungera. Ända sedan jag läste i kursguiden om det nästan sju veckor långa gestaltningsarbetet som skulle inledas i mitten av mars har jag sett fram mot det med lite skräckblandad förtjusning. Mycket självständigt arbete innebär förstås frihet under ansvar. Och vad sjutton skulle vi egentligen göra?

Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd.

Ur "I rörelse" av Karin Boye

Genomgången av gestaltningsprojektet var tydlig och skapade massor av frågor. Om en nu kan uttrycka sig så. Tydlig på så sätt att upplägget på hur det är tänkt att vi ska arbeta var väldigt klar. Nyckelorden för gestaltningsprojektet är multimodulitet, normkritiken samt konstnärligt kunskapande. Vi ska arbeta i process, vilket kortfattat kan beskrivas att med hjälp av olika (konstnärliga) verktyg utforska och gestalta. Vi ska på något sätt översätta verkligheten och, oftast via oss själva, nå en fördjupad kunskap. Dessutom är det väldigt viktigt att inte blicka för långt mot den färdiga produkten. Det är processen som är det viktiga.

Många intryck av tisdagens introduktion. Av dessa skulle vi nu med hjälp av några frågor skapa vår egna projektskiss. Jag kände mig milt sagt snurrig inför uppgiften. Allt jag skrev kändes så flummigt och svävande. Fick iallafall tillslut ihop en projektskis:. 

Glasklart va?! 

Hursomhelst. Nu är vi iallafall igång.

Youtube kryllar för övrigt av fantastiska videos med Andy Kaufman. Rekommenderar alla tänkande varelser att kolla upp detta. Här är en liten ingång.