Veckan skulle inledas med en handledning i halvklass. I tur och ordning skulle vi presentera vår projektplan inför de andra för att sedan få respons samt uppslag till hur vi skulle kunna gå vidare. Innan vi träffades mötte jag upp med en klasskamrat för att diskutera och ventilera lite idéer. Jag var inte ensam om att inte ha nån speciell plan på hur jag skulle gå vidare, men samtidigt så kändes det väldigt bra att både få och ge respons. Om en är ensam med sina tankar känns de oftast ännu mer konstiga och svävande, men bara genom att säga dom högt så blir de oftast mer relevanta.
Så inför handledningen så kändes min projektsskiss faktiskt inte så dålig. Jag kände att jag hade något att prata om, och jag tänkte att jag bara startar på någon punkt så kan jag sen snabbt komma vidare. Men ju längre handledningen gick, desto tommare kändes min skiss. En efter en så presenterade mina klasskamrater sina idéer, samtidigt som min inspiration liksom bara rann ur mig. När det slutligen blev min tur, hade jag nästan inget att säga. Svamlade något om "normal", "vanligt folk" och "podcast".
Jag kände mig helt tom när jag gick från skolan. Tom och yr. Det kändes som om idéerna, eller snarare bristen på idéer, snurrade runt inom mig. Kvällen gick åt till att inte äta. Jag kände mig för yr för att äta och undrade om jag inte höll på att bli sjuk.
Så blev det tisdag. Jag vaknade med en helt annan känsla. Alla idéer som tidigare snurrat tomma runt mig började istället bli till möjligheter. Jag måste utgå från mig. Vanligt folk, men vem är vanlig? Och vad är vanligt? Sedan länge var det bestämt att jag skulle tatuera mig på tisdag kväll. Bestämde mig för att åka tidigt till Borås, där min tatuerare bor, för att börja dokumentera vad som för mig är vanligt. Eller ovanligt för den delen. Och fundera på varför jag tycker detta.
Runt två hundra bilder tog jag. Sedan valde jag ut dessa tre:
Onsdagen gjorde jag samma sak. Funderade kring normalitet och vanlighet, vilket tog mig till Ikea. Och en pizzeria. Tog väldigt många bilder, och valde dessa två:
Torsdagen blev förvirrad. Hade tänk jag skulle börja med ett stort collage, började med det satt väldigt länge blev arg och frustrerad så jag gjorde sönder allt, slängde det i en påse som jag sprang ner och kastade. Ångrade mig. Blev sur. Förbannad. Varför skulle jag kasta påsen? Hur tänkte jag där?
På fredagen åkte jag och mamma och massa syskon för att tömma min mormors lägenhet. Hon är gammal och dement och kan inte längre bo själv. Tömningen gick bra men det var hemskt. 46 år har mormor bott i denna lägenhet. Två timmar tog det att tömma den. Det viktigaste har hon med sig till äldreboendet. Mycket annat kommer vi skänka bort. Resten, det som inte riktigt går att skänka efter som det liksom saknar värde, la vi på en sopkärra. Påsarna var väldigt blåa.
Veckans tyngsta bild.
På vägen hem fick jag en väldigt rolig idé till ett Assignment åt mig själv. Bland mormors saker hittade jag ett oläst exempel av Expressen från den 1:a mars 1986. Tänk om jag skulle sätta mig på en spårvagn, åka runt och läsa ur denna tidning? Skulle någon ens reagera? Är folk så inne i sitt så de
inte skulle märka något? Kommer någon att fråga mig om Palme har dött? Frågorna är många och framförallt roliga och intressanta.
Har gjort mycket annat i veckan också. Känns lite som om jag haft gestaltningsprojektet i bakhuvudet hela tiden. När jag fotade människor, lite grann i smyg men på allmän plats, började jag fundera mycket på det här med etik och bilder. Google skickade mig mellan massa pressetiska webbsidor men jag kan inte säga att jag blev så mycket klokare av detta.
Något som jag däremot varit dålig på är att ha koll på mina klasskamraters projekt. Har varit inne på några bloggar och så, men utan att kommentera. Utlovar bättring inför kommande veckor.
Avslutar detta inlägg med en rekommendation av ett trevligt museum: Hallands kulturhistoriska museum i Varberg. Skickar dock med en varning: om du varit där som barn så finns det en stor risk att allt ("fästningen" är inte värd namnet...) ser väldigt mycket mindre ut nu.
Bilden till vänster är alltså Bockstensmannens hjärna. I en burk. Som låg strax brevid honom. Inget konstigt med det.
Fasen vad roligt att det bubblat upp så mycket idéer för dig. Ska bli spännande att se vad det blir av allt. 👍
SvaraRadera