Sokratiska samtal + oväntat tips

Tisdagen ägnade vi hela dagen åt något som heter Sokratiska samtal. Min tidigare erfarenhet av Sokratiska samtal kan summeras till ett Simpson-avsnitt som refererade till just detta. En referens som av förklarliga skäl gick över mitt huvud. Sokrates då, vem var han? Jo då, klart jag har hört talas om Sokrates. I min värld var Sokrates något av ett fantasifoster skapad av Platon, och efter att ha läst på en hel del i ämnet så var den åsikten kanske inte helt fel. Tydligen så finns det inte så mycket skrivet av just Sokrates, närmare bestämt ingenting alls. Platon däremot har skrivit massor om Sokrates, och dennes äventyr. Nåväl, ska inte fördjupa mig Sokrates eventuella icke-existens. Temat för dagen var ju istället Sokratiska samtal. Skulle jag summera det som jag kommit fram till angående  Sokratiska samtal i en mening, och det brukar jag ju göra, så skulle jag säga något om att det handlar om att prata om existensiella frågor med öppna sinnet där ett lyckat samtal snarare skapar fler frågor än svar. Ja, ganska exakt så faktiskt. Deltagarna i Sokratiska samtal ska vara öppna för andras tankar, och det en pratar om ska helst beröra vardagliga händelser. Dessutom bör varje påstående kunna underbyggas med fakta. För att styra upp det hela så finns där också en samtalsledare. Dennes uppgift är att inleda själva samtalet samt se till så att alla deltagare får lika mycket tid, samt att samtalen inte spårar ur. 

Den största delen av dagen gick åt till att vi själva fick pröva på att hålla i Sokratiska samtal, vilket jag tyckte var väldigt bra. Till det första samtalet så hade vi en tavla som samtalsgrund. Tavlan föreställde en pojke och någon form av drake som stirrade ut mot ett skepp på ett hav. Inför det andra samtalet så fick vi se en film som helt slog undan benen på mig. Filmen hette Enjoy Poverty och handlade om den franske filmaren och konstnären Renzo Martens  jakt på fattigdom i Kongo. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om denna film, men det får bli en annan gång. Känslan direkt efteråt var iallafall inte så bra. 

Samtalet efter filmen var intressant och lite obehagligt. Vi pratade om fattigdom. Vilket ledde in oss på tiggare. Och källkritik. Och ett allmänt missnöje med världen. Jag kände att jag låste fast mig lite väl mycket i mina egna åsikter. Jag märkte också att jag mer och mer tappade fokus på att lyssna, istället så la jag energin på att försöka få fram mina åsikter. Det var ju inte så Sokratiskt av mig. Men det är ju härligt att göra fel, det är oftast så en lär sig. Jag tror det kommer bli bättre nästa gång.

En Jan Stenmark för att lätta upp.

Sokratiska samtal får mig för övrigt att tänka på Sveriges Radios program På minuten. Kanske för att jag håller på att lyssna igenom samtliga avsnitt i Sveriges Radios arkiv. Men även för att det faktiskt finns vissa likheter. Ska inte fördjupa mig mer i detta än så. Har du aldrig hört På minuten? Prova länken nedan. Jätteskoj.

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/496916?programid=1307